Vet ni vad? Jag trodde att det skulle vara naturligt att vara en trotsande tonåring. Att gå igenom den perioden var jag riktigt förberedd på. Men att ens morsa är så jävla irriterande att man bara vill !#€€%&R/ henne trodde jag aldrig. Jag har som sagt stor respekt för min pappa, inte så mycket för min mamma. Ikväll tappade jag kontrollen totalt. All min respekt för dom bara försvann och jag ett anfall som ett adhd barn som inte tagit sin concerta skulle haft. Jag har skrikit, kastat saket på henne, kallat henne saker, gått emot min pappa. Och nu vill jag bara härifrån. Alex är aldrig något speciellt stöd i sådana här situationer. Jag tror inte han förstår hur mycket jag behöver han just nu. Eller så bryr han sig helt enkelt inte. Men just nu är jag så jävla ensam.